Nätverksdag Danderyds sjukhus

2006-10-12

Vi var ett 80-tal intresserade som Linda Örnblad hälsade välkomna till den gemensamma nätverksdagen för dietister som arbetar med fetma, i medicinsk eller kirurgisk behandling.

Först ut för dagen var Joakim de man Lapidoth, Fil mag och doktorand från psykiatriskt forskningscentrum Örebro som föreläste om ätstörningar och viktreduktion. Joakim berättade att ätstörning eller stört ätbeteende ofta är en kontraindikation för viktreducerande behandlingar. Viktresultatet blir ofta dåligt, patienterna kan få ett försämrat ätbeteende och må psykiskt sämre. Diagnostiken är svår efter som enhetliga kriterier inte finns. Ett försök till diagnoskriterier gjordes i DSM IV 1994 där kriterier för Binge Eating fördes in. Få patienter uppfyller dock dessa kriterier, främst på grund att man inte hetsäter tillräckligt frekvent. Ändå kan patientens ätbeteende ses som stört och/eller att de inte upplever sig ha någon kontroll över ätandet. Matmängden kan både vara subjektivt stor och objektivt stor, precis som upplevelsen kan vara subjektiv eller objektiv av kontrollförlust. Joakims råd blev att tills enhetliga kriterier finns, vara lyhörda, lyssna till symtom och subjektivt upplevd kontrollförlust. Joakim avslutade med en till synes berättigad fråga: Hur försvarar vi etiskt beslutet att vägra patienter vård på grundval av deras ätbeteende.

Näst på agendan var Dietist Marie Odin från Sofiahemmet som rapporterade från studiebesök vid kliniker för fetmakirurgi på Island och i San Fransisco, USA. På båda platserna har man utbildning för patienterna både före och efter operation (På Island även för anhöriga). Vi fick lära oss att mat-rekommendationerna och supplementering av vitaminer och mineraler är ungefär desamma som i Sverige. I San Fransisco ger man också järn i förebyggande syfte. Marie berättade att i San Fransisco rekommenderades patienterna att äta minst 60 gram protein varje dag.
Anna Laurenius fortsatte berätta att man under nätverks-dagens eftermiddag skulle komma till konsensus dietister emellan i de råd som ges till patienterna. I dag skiljer sig råden hur snabbt patienten efter fetma kirurgi rekommenderas att övergå från flytande föda till fast föda. Vi fick också veta att i dag reopereras många vertical banded gastroplasty (VBG) patienter till gastric bypass då ätbeteendet kan bli försämrat av VBG-operationen. Patienterna får ofta svårt att äta kött, pasta, grönsaker och frukt. Detta får dem att börja välja sötsaker för att kompensera för bristande matintag.

Dagordningens nästa punkt var en kortfattad men ändå grundlig genomgång av Kognitiv Beteendeterapi (KBT) för behandling av obesitaspatienter. Det var dietisterna Doris Gustafsson och Birgit Hännikäinen som hade genomgången. Doris och Birgit har förutom dietistutbildning steg 1 utbildning i kognitiv psykoterapi. Vi fick lära oss att kognition bl.a. är: verbala tankar, mentala bilder, perceptioner, begreppsbildning, minnen och drömmar. Kognitiva förvrängningar är vanliga och ofta negativa för oss. Genom en bild av choklad fick församlingen ge sina åsikter vilka associationer de fick av illustrationen. Förslagen var många vilket gav en bild av att vi alla uppfattar världen individuellt. Vi måste fråga för att veta vad andra tänker och menar. Vårt ätbeteende styrs av både fysiologiska och psykologiska behov samt vanor. Där det fysiologiska har högsta prioritet. Birgit redde ut begreppet vanor, att de är automatiska, icke reflekterande och skapar enkelhet, sparar energi och ger trygghet i tillvaron. En bra vana är funktionell medan en ovana är ickefunktionell. Doris och Birgit beskrev ett kognitivt förhållningssätt och grunderna i ett kognitivt samtal ex att: patient och terapeut är likställda; fokus på vad patienten säger och tänker; fokus på situationen; ett lyssnande samtal; uppmärksammar och bekräftar; upptäcka inre och automatiska tankar hos patienten; det sokratiska samtalet; guida till nya tankemönster. Vi fick också lära oss att hemuppgift är viktigt inom KBT för att föra över de insikter som gjorts under besöket till patientens eget liv. Det är då särskilt viktigt att hemuppgiften utformas i samförstånd med patienten.

Efter lunch delades vi dietister upp i de av oss som arbetade med patienter som genomgått fetmakirurgi respektive medicinsk behandling. Själv valde jag den senare gruppen. Under eftermiddagspasset gavs auditoriet chansen att ställa frågor kring det som Doris och Birgit berättat kring ett kognitivt förhållningssätt och hur det kan appliceras i fetmabehandlingen. Frågorna var många och handlade mest om hur man rent praktiskt gör för att tillämpa ett kognitivt förhållningssätt. Som ex. att använda sig av en strukturerad agenda; hur mycket tid och hur många besök har vi att till gå; fråga patienten hur han/hon ser på problemet; hur han/hon skulle vilja ha det; att arbeta med konkreta situationer.

Sammanfattningsvis kan jag bara tacka alla inblandade för en mycket intressant och givande dag. Hans Hagberg