Om en hund mådde så här |
|
2008-09-09 Sydsvenskan Vem har det sämst i Sverige? Hundar, katter – eller de äldre? En dum fråga, kanske, eftersom grupperna svårligen kan jämföras. I Svenska Dagbladet igår gjorde de tidigare landstingsdirektörerna Berit Rollén och Monika Olin Wikman ändå ett försök i den riktningen. Resultatet utföll till djurens fördel. För katter och hundar har Jordbruksverket tydliga råd om skötsel. ”Hundar är utpräglade flockdjur, som bör ha sällskap de flesta av dygnets timmar ... daglig motion och regelbunden rastning”, skriver myndigheten. Ersätt hundar med äldre, och många skulle nog anse att stycket framstår som en rimlig rättighet. Men konkreta råd av detta slag saknas inom äldreomsorgen. Istället bjuder politiker på vackra och till intet förpliktigande ord som värdegrund och respekt, menar skribenterna. Alliansregeringen talar om en värdighetsgaranti. Att något måste göras är allt mer uppenbart. Uppemot tre fjärdedelar av de äldre uppskattas vara i riskzonen för ”sjukdomsrelaterad undernäring”, enligt Dietisternas riksförbund. Att hemtjänsten i många kommuner serverar färdiglagad portionsmat som transporteras uppemot tjugo mil är troligen ingen hjälp i sammanhanget. I Sydsvenskans serie om läkemedel framgår att nästan en tredjedel av de äldre på särskilda boenden får tre olika psykofarmaka varje dag. En så hög siffra är knappast medicinskt motiverad. Snarare vittnar den om en pressad personal som försöker hantera oroliga patienter. Förskrivningsmönstret har kritiserats länge. Effekten av de nya riktlinjer som Läkemedelsverket planerar är därför osäker. En studie i Läkartidningen av fyrtio äldre som togs in akut på sjukhus visade att läkemedelsbiverkningar i 35 procent av fallen var ensam eller bidragande orsak till inläggningen. I våras skrev Sydsvenskan om 94-årige Leon Salomonsson. Under tre och en halv månad hade han fler än 43 olika personer från hemtjänsten som skulle assistera honom med den personliga hygienen. Punktvisa nedslag? Visst. Att ta hand om äldre, inte sällan med flera sjukdomar, är svårt och komplicerat, särskilt när huvudmannaskapet är delat. Men Socialstyrelsens lägesrapport om äldreomsorgen 2007 tyder på att förutsättningarna försämrats i flera avseenden. Antalet platser i särskilt boende fortsätter att minska och många vårdas hemma eller på korttidsboende mot sin vilja. Samtidigt har hemtjänsten inte expanderat i motsvarande grad. Fungerar inte vården hemma, måste fler söka sig till sjukhusens allt färre sängar. Förskjutningen från omsorg till vård innebär att det sociala innehållet och möjligheterna till aktiviteter blir mycket begränsat, enligt myndigheten. Priset får ett växande antal äldre och deras anhöriga betala. Är lösningen en värdighetsgaranti eller specificerade råd och regler? Båda förslagen är problematiska. Det ena riskerar att få karaktär av varm luft. Det andra kan bli fyrkantigt och byråkratiskt. Fler kvalitetsjämförelser vore bra. Liksom fler händer och vårdplatser. Det kräver resurser. Alternativet är att sänka ambitionerna. Det vore värdigt om man från politiskt håll ville erkänna det. Björn Ramel |